Lars-Erik Brännström, alltså Brasse föddes i Stockholm 1945. Närmare beskrivning av hans scenpersonlighet behövs knappast. Han verkar i alla fall ha en faiblesse för roller som småfumlig, nervös, osäker. I den sista sommaren (2000) med bl.a. Kjell Bergqvist i huvudrollen som sorglustig begravningsentrenör, visar han även stor talang i en allvarligare roll.
Det kan vara kul att bo på hotell, om man inte behöver göra det allt för ofta. När man reser i det allmännas tjänst är det inte lyxhotell som är aktuella, det tycker jag är trist - i vart fall när jag drabbas.
I Stockholm bor jag gärna på hotell Örnsköld strax ovanför Dramaten, eller något av Rica-hotellen, helst det på Slöjdgatan, men inte gärna på hotell Terminus på Vasagatan, eftersom man som regel vaknar när T-banan börjar gå - och det är oftast för tidigt.
I Göteborg är Radisson Park Hotell, på Avenyn uppe vid Götaplatsen - den självklara favoriten.
Park hotell är inte nybyggt och renoverat eller så. Däremot finns mycket känsla i huset och på rummen. Det bästa är att man kan få rum med balkong (om man har tur) och det är rätt mysigt att sitta på balkongen och kolla ut över staden och Avenyn. Om man har ännu mer tur, får man äta frukost i Vip-matsalen på 7:e våningen, det har jag gjort några gånger och där träffat bl.a. Ulf Lundell - men det är en helt annan historia.
För några år sedan när jag var i Göteborg, hade jag felaktigt (hävdade jag, när jag klev in på hotellet) mittemot Centralen, nybyggt och lyxigt - men, där ville jag inte bo. Jag får hjälp att boka om (det är samma hotellkedja) och knatar sedan iväg i snåblåsten Avenyn upp, kommer in i hotell-lobbyn, där det är kö till incheckningen, jag ställer mig lugnt och väntar. Då känner jag en lätt beröring bakifrån, jag vänder mig om och ser, att det är Brasse Brännström som rättat till sin bruna långrock, och då lätt råkar vidröra mig. Han är ungefär min längd, kring 175 cm, han gav inte uttryck för önskan om social samvaro - eller konversation i övrigt. Så småningom kommer jag fram till portieren, checkar in, det gör även Brasse alldeles bredvid mig, sen tar vi våra väskor, går mot och sedemera in i hissen - och när jag kliver av på femte våningen skils våra vägar, kanske för att aldrig mötas igen, men osvuret är bäst.
Jag kollade på nätet - och hotellet tycks nu renoverat. Mitt inlägg kan därför kategoriseras som nostalgi!
4