sundsvall

Journalisten Lasse Anrell´s gängliga gestalt  har jag bara sett strosa omkring på Göteborgs-kalaset för några år sedan. Krönikören och sportjournalisten på Expressen Mats Olsson har jag pratat med, inte så mycket - men dock. Det hände våren 2005.

Mats Olsson och jag var på samma flyg från Arlanda till Köpenhamn (Kastrup). Han satt i stolen bredvid mig. Osbourne och jag skulle vidare från Köpenhamn till Chicago,  men det höll på att bli en resa med förhinder, för min del. Jag startade i god tid, med tåget från Sundsvall. Vid Gnarp, fyra mil söder om Sundsvall var det stopp (fel på signalledning), vi lastades in i bussar, tack och lov funkade SJ/Banverket redan i Hudiksvall ytterligare fyra mil söder, och jag hann med nöd och näppe hoppa på SAS-kärran till Köpenhamn och bredvid mig satt som sagt  - ingen mer och ingen mindre än nyssnämnde Olsson.

Vi sa inte så mycket, vi sa hej, vi lånade tidningar av varandra, och vi trängdes lite grand när vi skulle av. På sin Malmö-skånska sa han att det var trångt här, när vi skulle av.  Han sa att han också skulle till Chicago, men på den flighten såg jag honom inte.

Det jag hade på tungan att säga när vi stod och trängdes i mittgången för att så småningom slussas ut ur flygplanskroppen, men inte sa, och det är jag glad för nu, var att han särskilt skulle bevaka Gif Sundsvall under säsongen (2005), för dom skulle bli en sensation. Jag tror att Olsson är en uttlalad Iff Iff supporter (Malmö FF). Nånting hejdade mig, kanske var det en känsla av realism. Gif Sundsvall ramlade ur fotbollsallsvenskan med buller och bång, och vi verkar inte ha hämtat oss än!



Mats Olsson, på bilden till vänster är journalist, krönikör, allmänreporter och rockskribent mmt, med ett mångårigt förflutet på tidningen Expressen. Han är född i Malmö 1949.  Han har skrivit åtminstone fyra böcker och 2002 fick han stora journalistpriset.




xxxxxxxxxxxx

Peter Settman verkar rätt så vanlig, när han står och pratar med en kvinna och en man på Vasagatan, vid sidoingången till Royal Viking hotell (som förr hade en perfekt bar, trivsam och trevlig -  för en öl eller ett glas vin innan man satte sig på Arlanda Expressen fvbf Arlanda) Settman tittar mest i marken, men tittar upp, när jag går förbi. Jag vet inte om jag kan säga att jag träffat honom, det är nog en definitionsfråga!

Ibland blir man förvånad. Inte visste jag att Caroline af Ugglas hade en sån rockpipa (röst), verkligen bra. Kollade reprisen av -  Så ska det låta idag. Rätt kul programledare är Peter Settman.

Caroline dominerade stort. Hon ger ett rätt "off" intryck emellanåt, ibland får man känslan av att det fattas några hästar i stallet, inkl. stallbyggnad -  men skenet kanske bedrar, det kan finnas brain. Man ska nog inte förledas av Terry Thomas - gluggen mellan framtänderna. Hon mixade ihop två bildrutor, en drickaback och klocka till låten  - If I could turn back time (Cheer). Sånt impar på mig!



Peter Settman föddes 1969 i Stockholms-förorten Sätra.  Han har en imponerande CV, och har verkligen inte bara gjort  Ronny och Ragge med Fredde Granberg. Han har varit producent och programledare för hela slanten - i många år.




Caroline af Ugglas föddes 1972, bodde först i Bromma och flyttade sen till Djursholm. Hon är artist och jag vet väldigt lite om henne.

Om resebyrån är illasinnad och stygg, då hamnar man ibland på hotell närmare tullarna än centrum, när  förrättningar, som kräver övernattning, ska göras i kgl huvudstaden. Har man gått om tid, och inte ska starta alldeles i ottan dag två, går det vanligtvis  lika bra att  ha rum vid Odenplan, Medborgarplatsen, ja ni förstår.

För inte så länge sen skulle jag bo på hotell Oden, vid Odenplan, det är gångavstånd från Centralen iofs, men denna gången valde jag T-banan, söker upp nedgången till den gröna linjen västerut, går ner i underjorden,. väntar på tåget, tåget kommer, jag kliver in i en av mellanvagnarna, gör nog oftast det, av praktiska- och säkerhets skäl, fråga mig inte varför.

Jag sätter mig på en ledig plats och mittemot mig sitter, ingen mer eller mindre än -  Anna-Lotta Larsson och ser glad och trevlig ut - tycker jag, hon är ganska kortväxt, med långt mörkt hår, hon klev också av på Odenplans station, men valde en annan utgång än jag (gjorde)!



Anna-Lotta Larsson är född i Karlstad 1954 (jag som trodde hon var en tvättäkta norrbottning, men inte riktigt, hon flyttade i unga år med mamma och pappa till Luleå och sen till Öjebyn). Hon är utbildad sångpedagog (Framnäs musikskola, Piteå, tror jag!). Hon har en bra pipa, röst alltså!

Hon var en av tre tjejer i Little Mikes (Watson) grupp Sweet Soul Music Band, där jag som en parantes vill nämna att även Nils Landgren (gift med Beatrice Järås, tror jag!) ingick. Vid två tillfällen har Najse Langriin och jag -  flugit från Midlanda i Sundsvall, till Stockholm, vid ett av tillfällena ville han till varje pris ha sitt blåsinstrument med som handbagage, jag förstår honom, och detta löste sig på bästa sätt. I Sundvall är allt möjligt! och inget omöjligt

Hon - Larsson alltså, har  även  haft en egen TV-show, och sjungit snart sagt alla typer av modern populärmusik. Hon har också varit programledare för - Har du hört den förut, på SVT1. Hon var även med i Tv-serien, Nya tider (1999).

Förr om åren gjorde Dramaten gästspel ute i landsorten, det var stort - och den här händelsen hampade sig i slutet av 60-talet.

Under skoltiden extraknäckade jag som rockslusk på Folkets Park. Till Parken  hörde även en - med landsorts mått mätt -  rätt juste fullutrustad teaterlokal med cirka 400 sittplatser och en ordentlig scen.

Dramaten hade alltså gästspelat i min vackra barndomsstad i Ådalen. Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken pjäs som framfördes, men det var naturligvis fullsatt,  och den lokala kultureliten var överförtjust.

Efter föreställningen ombeds vi, i klädlogen vara kvar på våra poster  - eftersom ensamblen och några lokala högdjur skulle umgås och äta, som jag numera förstår - en enkel supe. Det var ju inget direkt offer från vår sida, som fattiga studenter var vi inte ointresserade av att tjäna ytterligare några kronor extra!

Där står jag som en enkel, obetydlig kugge i en klädloge i södra norrlands kustland - då den (redan) berömda Margaretaha Krook kommer, just till mig för att i min vård överlämna en gråbrun kappa. Hon kunde se verkligen neutral ut (och det gjorde hon - tyckte jag) - och min tanke var nog bara att hänga in kappan och sen ge henne brickan - och det gjorde jag. Sen gick hon sin väg. Jag tror inte ens att vi sa hej, men det borde vi ha gjort, men det har jag inget minne av!

Margaretha Krook, född 15 oktober 1925 i Stockholm, död 7 maj 2001 i Stockholm.

 

Efter en sejour som flygvärdinna efter andra världskrigets slut flyttade hon från Rom till Stockholm, och utbildade sig till skådespelare vid Dramatens elevskola. Bland hennes klasskamrater fanns bl.a. Jan-Olof Strandberg, Allan Edwall, Max von Sydow och Jan Malmsjö.

 

I sin karriär kom hon ofta att kreera kraftfulla roller, som exempelvis Mutter Courage, Gertude Stein m.fl. Hon gjorde också ett flertal komiska roller, både på scen och film, bl.a. som mamman i Gösta Ekmans film Morrhår och ärtor från 1986. Insatserna i radions På minuten är också legendariska, men mest känt inom det komiska facket är väl ändå hennes utrop "Ta'rej i brasan!" från TV-sketchen Skattkammarön. Hon tilldelades O'Neill-stipendiet 1974.

 

Hon reciterade Alfred Tennysons Nyårsklockan på Skansen åren 1997-2000 (en uppgift som för närvarande innehas av Jan Malmsjö).

 

 Margaretha Krook avled av cancer på Ersta sjukhus i Stockholm 2001. Strax efter hennes död uppfördes en staty utanför Dramaten i Stockholm föreställande skådespelerskan. Statyn, som hålls ständigt uppvärmd, skapades på initiativ av Marie-Louise Ekman.

 

Denna blogg skulle egentligen avslutas till trettondagen, men jag är ännu inte riktigt klar med mina Lassie-betraktelser. Till exempel min träff med Bengt Grive, den kommer - jag lovar.

Bilden ska på något sätt symbolisera glädje, och nog blir man väl gladare till sinnet när man ser streckgubben krumbukta sig!
.
Jag kommer att skriva cirka 10 inlägg till - och det innebär att bortre parentesen ligger kring 1 februari,

Mot grottekvarnen.

Man kan kanske fråga sig om Stellan Sundhal är en kändis. Mer filosofiskt kan man kanske också fundera på när kändisarna övergår till något annat tillstånd än att vara just - kändis, kanske död - men även döda kan vara kändisar.

Gamla Doors sångare (Jim Morrisson), som f.ö. ligger begravd på Pere Lachaise kyrkogården  i Paris - är ett sådant exempel.

Jag vet inte om Stellan Sundahl längre är en kändis. Igår när M och jag tittade på TV säger M plötsligt, kommer du ihåg när vi såg Stellan Sundahl på Mallorca. Javisst säger jag. Vi hade tagit barnen med oss till Cala Major för en aprilvecka med sol och bad. Men det var aningen kylslaget väder, vilket gav utrymme för en del utflykter.

När vi promenerar i närheten av vårt hotell, ser vi helt plösligt Stellan Sundahl sitta och ta en öl på en uteservering. Det var rätt ljumma vindar den dagen, han hade en rock på sig och kurade ihop sig lite grand som skydd mot vinden och för att fånga upp bristvaran solen, längs husväggen. Jag tror att han rökte en cigarett, men i den frågan är jag inte helt säker.

När vi passerade förbi honom på trottoaren minns jag att jag tänkte att han sannolikt behövde komma undan lite grand emellanåt, samla tankarna, ladda batterierna för att orka hålla på med radio tv, vilket säkert kräver sin man, med krav från olika håll!



Det gick några år och sen såg vi media att Stellan Sundahl, som föddes 1946 avlidit p.g.a. en hjärnblödning 1999, endast 52 år gammal.

Han var under många år en nöjesprofil i statstv:n, med program som - Snacka om Nyheter och Helt Apropå. Han var skåning av födsel och ohejdad vana med nöjesrötter från Lundaspexen. På universitetet läste han matematik och fysik , men i yrkeslivet blev det mest att räkna skratt i tid och rum.