Pensionsfrossa
Att bank- och finanskrisen har sin grund i girighet och brist på politiska styrmedel (regleringar) inser vi säkert alla till mans. Ansvaret delas alltså mellan de som har den politiska makten, och de girigbukar som kan utnyttja systemet för eget berikande.
Att helt avreglera marknader, som t.ex. elmarknaden i Sverige är dömt att misslyckas.
Eftersom det tycks vara nationalstaterna som i förlängningen, måste säkra vidlyftiga spekulationer, förefaller det väl rimligt att spelregler utformas, så att de värsta avarterna av egenberikande försvåras. Det är trist att gamla, sjuka och såväl under-, som medelklass nu får finansiera bankernas lekstuga, genom skattemedel och andra välfärdsavståenden. Det är dystert.
Man kan ju inte låta bli att lyfta på ögonbrynen åt kamratgängens pensionsfrossa i Nordea. Först en fet lön för bankdirektörerna. I min enfald trodde jag att den exceptionellt höga direktörslönen motiverades med en rejäl riskpremie. Men icke, sa Nicke. Bankdirektörerna löper ingen risk att tappa pengar, även om det blir sparken efter kort tid. Med en normal livslängd kommer pensionsåtagandena att uppgå till mellan 100 - 200 miljoner kronor. Det är helt sanslöst.
Jag kan inte förstå att styrelser godkänner sådana utfästelser med delvis mina pengar. Är det så enkelt som det tycks vara i Nordea, att styrelseordföranden (statens representant) Hans Dahlborg, själv sitter på en pensionsrätt på 120 mkr, och givetvis vill se till att hans kompisar får lika bra betalat som han själv får?
När Nordea konfronteras med saken, säger Informationschefen att pensionsöverenskommelserna är branschstandard. Det är inget bra svar, eftersom bankerna inte gör något bra jobb - och då borde inte toppcheferna sko sig själva med spararnas pengar. Även bankdirektörerna borde väl ha lön relaterat till utfört arbete!
Själv tar jag ut mina småpengar i Nordea och sätter in dom på Riksgälden.
Att helt avreglera marknader, som t.ex. elmarknaden i Sverige är dömt att misslyckas.
Eftersom det tycks vara nationalstaterna som i förlängningen, måste säkra vidlyftiga spekulationer, förefaller det väl rimligt att spelregler utformas, så att de värsta avarterna av egenberikande försvåras. Det är trist att gamla, sjuka och såväl under-, som medelklass nu får finansiera bankernas lekstuga, genom skattemedel och andra välfärdsavståenden. Det är dystert.
Man kan ju inte låta bli att lyfta på ögonbrynen åt kamratgängens pensionsfrossa i Nordea. Först en fet lön för bankdirektörerna. I min enfald trodde jag att den exceptionellt höga direktörslönen motiverades med en rejäl riskpremie. Men icke, sa Nicke. Bankdirektörerna löper ingen risk att tappa pengar, även om det blir sparken efter kort tid. Med en normal livslängd kommer pensionsåtagandena att uppgå till mellan 100 - 200 miljoner kronor. Det är helt sanslöst.
Jag kan inte förstå att styrelser godkänner sådana utfästelser med delvis mina pengar. Är det så enkelt som det tycks vara i Nordea, att styrelseordföranden (statens representant) Hans Dahlborg, själv sitter på en pensionsrätt på 120 mkr, och givetvis vill se till att hans kompisar får lika bra betalat som han själv får?
När Nordea konfronteras med saken, säger Informationschefen att pensionsöverenskommelserna är branschstandard. Det är inget bra svar, eftersom bankerna inte gör något bra jobb - och då borde inte toppcheferna sko sig själva med spararnas pengar. Även bankdirektörerna borde väl ha lön relaterat till utfört arbete!
Själv tar jag ut mina småpengar i Nordea och sätter in dom på Riksgälden.
Kommentarer
Trackback