sundsvall

Parlamentet i TV4 verkar ha överlevt sig själv som programidé, det är måttligt kul nuförtiden (tycker jag)!  Bland dom roligare i säsong 17, som går nu är i alla fall Johan Glans och Pia Johansson.

Johan Glans har jag stött ihop med på hotell Örnsköld, av alla ställen. Pia Johansson satt bredvid mig på tåget mot Norrköping, för inte så länge sedan. Glans såg mesigt rolig ut, som han brukar. Pia Johansson såg helt vanlig ut, jag hade inte väntat något annat..



Johan Glans föddes i Eslov 1974. Han började som ståuppare och har gjort rätt mycket TV bl.a. Nisse Hults historiska snedsteg.



Pia Johansson (här på bild med Helge Skoog, han är också kul, född -38 i Borås) föddes i Umeå 1960. Hon tillhör sedan länge den fasta ensamblen vid Stockholms stadsteater. Hon har också gjort mycket TV, bl.a. var hon med i senaste julkalendern, LasseMajas detektivbyrå

Magnus Carlsson hade ingen stor kväll igår i  Örnsköldsvik. Snöpligt utslagen som femma, trots vissa förhandsspekulationer. Det var en rätt okej låt, visserligen ingen särpräglad karaktär, men klassen bättre än Nannes, som gick till andrachansen p.g.a. sympati (tror jag)!

Magnus Carlsson gör ett sympatiskt intryck. En morgon satt det  ett gäng trötta på Midlanda och väntade  på ombordstigning. Det var Magnus Carlsson och en annan kille och två tjejer, varav en var på smällen! Dom sa inte mycket, dom verkade inte utsupna och bakis och så, förmodligen var dom bara trötta efter spelning i Sundsvall kvällen före.

När dom gick ombord, var jag steget före och råkade nudda Magnus Carlsson på axeln, kanske var det lite vilja bakom, eftersom såväl M som J2 har vissa sympatier för Magnus C. Och jag vill ju påstå att vi har stött ihop!



Magnus Carlsson är född i Fristad, utanför Borås det fina året 1974, då fotbolls VM, avgjordes i Västtyskland. Han är skolkompis med LE som jag brukar utväxla några årliga mail med.

Han har varit med i Barbados, Alcazar och har numera en skaplig solokarriär på gång. Han gillar hundar och betraktas som en av Sveriges sexigaste män (dock inte av mig), ofta väldressad. Ifjol gick han till den svenska schlagerfinalen i Globen med låten Lev livet!

I slutet på -60 talet och i början på 70-talet jobbade jag som rockslusk i folkparken, i den lilla ådalsstad jag växte upp i.

Musikutbudet var mycket bra, med landsortsmått mätt. Det var ofta dans på två banor på lördagarna och på somrarna var det Kul i Parken, även på onsdagarna och helgerna  förstås!

Bland annat spelade Moonlighters  upp till dans och show. Lasse Holm, sjöng och spelade klaviatur med bravur. Dom var bra och dom var verkligen inte diviga, dom kånkade  instrument och  högtalare med glatt humör. Redan då  hade han mycket energi, han var glad och trevlig, en sympatisk kille på alla sätt. 

Moonlighters och Lasse Holm funderade också på en internationell karriär. Projektet kallade dom visst Larry Moon m.fl.  Dom gjorde en del  jobb utomlands, men det kanske inte var deras grej!



Lars-Eric Gustav Holm föddes i Stockholm 1943, förutom Moonlighters har han spelat med Mats Rådberg och Rankarna. Han har gjort mycket TV, bland annat som progamledare för Sikta mot stjärnorna och Diggiloo.

Han har gjort flera slagdängor, bl.a. Miss Decibel (Kicki), Växeln hallå (Janne Lucas)  Högt över havet (Arja), och den fina, Du är för alltid en del av mig (Henrik Åberg från Härnösand - nästgårds -  oplacerad i den svenska schlageruttagningen 1996, bra schlager - vart tog Henrik Åberg vägen sen,  med den Elvis-rösten?).

London är en trevlig stad på många sätt. Där finns det mesta, tyvärr är pundet numera dyrt, för oss fattiga nordbor, det var billigare på 90-talet, för att inte tala om de tidigare årtiondena.

Oftasts bor man i Bayswater, där de flesta hotellen finns, men senaste gången hamnde vi i Kensington, det var fint värre, även om även de bättre hotellen oftare är finare på utsidan, lobbyn än rummen, men vad gör det, bara det är skapligt rent och under 50 db i rummet på natten!

På detta hotell i Kensington, det minnesvärda året 2001, hotellet som jag just nu inte kommer ihåg namnet på, beställde jag också upp frukost på rummet, roomservice bara för skojs skull, på något bakvänt sätt var det rätt så skoj och en hundring hit eller dit har vanligtvis ingen betydelse.



Normalt äter man frukost i restaurangen, även jag. Och det var just vid frukostätandet som jag såg den värlsberömde violinisten sitta och äta frukost, med vad jag antar sin fru, en kvinna i ungefär hans ålder. Jag gick förbi hans bord på min väg mot brödavdelningen, han tittade upp på mig, och nickade, och eftersom jag är förhållandevis väluppfostrad nickade jag tillbaka.

Sven Asmussen föddes i Köpenhamn 1916 (två år före min pappa). Han tillhörde den - på sin tid - välkanda trion SweDanes med Alice Babs och Ulrik Neuman.

Ärade kunskapstörstande läsare,

Jag kommer att hålla igång bloggen till den 23 februari. Bland annat har jag sedan länge utlovat en redovisning av mitt möte med Bengt Grive. En sådan utfästelse kan man ju inte gärna blåsa sina läsare på. Hav förtröstan!



Om det - mot fömodan - är någon som är osäker på betydelsen av ordet inkognito, kan jag kanske upplysa herr- och damskapet om att inkognito närmast betyder - okänd, i hemlighet.

Det kan man vara på olika sätt, men kändisarna har det svårare än andra, eftersom dom är just, kändisar. Själv är jag okänd, för det mesta och trivs med det!

Ett av mina favorithotell i Stockholm är hotell Örnsköld på Nybrogatan, ett stenkast från Dramaten och kommer man från Dramaten och går Nybrogatan upp, passerar man också Margareta Krook´s staty!

Hotell Örnsköld är slitet, med mycket murriga färger och mycket känsla, några av rummen är renoverade och andra inte. Jag tror att hotellet har många gäster som är skådespelare och/eller journalister.  Förr fanns en bar i hörnet mot Dramaten, där många skådisar samlades.

En kväll när jag kom med tåget från Göteborg, smög jag in på baren för att ta en öl innan det var dags att checka in på Örnsköld och därefter koja. Vem står då vid bardisken - om inte den fryntlige Allan Svensson och tar en öl, han nickar till  mig och jag säger hej. Sen går han vidare till ett gäng som står och surrar i ett hörn. Jag får min öl och sätter mig vid ett bord, sen ser jag inte Svensson Svensson nåt mer.



Allan Svensson föddes i Stockholm 1951 (det ger pluspoäng). Han utbildades på teaterskola i Göteborg. Han har jobbat på Stadsteatern i Stockholm som skådis och regissör (kanske fortfarande), han har spelat med i tre kärlekar (gästroll), varit med i Hassel och Wallander och Delblanc´s Hedebyborna, men mest känd är han nog från TV-serien med Susanne Reuter (Svensson Svensson), där han spelar brevbäraren Gustav Svensson.

På Operabarens backficka har jag bara varit en gång. Det var för några år sedan. Det var i samband med jobb, och tillfälliheternas spel. Vi var i trakterna och tyckte att vi skulle gå in där - och det gjorde vi. Det fanns mat och dryck i olika prisklasser, inte så fasligt dyrt och väldigt dyrt.

Vid bordet bredvis oss satt TV4-proflen, Steffo Törnqvist och smörjde kråset tillsammans med sin - som jag förstod det - tonårige son (Max).  Dom verkde komma väl överens, det ser man på kroppspråket och på hur ordens sägs mm.



Steffo Törnqvist, är journalist, författare och bl.a. programledare i TV4-nyhetsmorgon. Han är sambo på Östermalm i Stockholm med Anna Normella som har två barn, själv har han en son. Han är lärarutbildad och uppvuxen i Linköping, han verkar vara en habil journalist, med nischning mot mtcket lönsamma extraknäck som föreläsare och moderator när storföretag har sammankomster, samt göra TV och skriva om god mat och dryck. Han kan vara en bra murvel - men i mina ögon är han inte särskilt trovärdig, pga den intressekonflikt som uppstår när han dag 1 är rolig prick hos storföretaget AB Ab, och dag 2  i TV soffan ska ställa kritiska frågor om nyssnämnda företags verksamhet. Han är lika lite/mycket troväridg som Erik Fichtelius som politisk reporter.

Journalisten Lasse Anrell´s gängliga gestalt  har jag bara sett strosa omkring på Göteborgs-kalaset för några år sedan. Krönikören och sportjournalisten på Expressen Mats Olsson har jag pratat med, inte så mycket - men dock. Det hände våren 2005.

Mats Olsson och jag var på samma flyg från Arlanda till Köpenhamn (Kastrup). Han satt i stolen bredvid mig. Osbourne och jag skulle vidare från Köpenhamn till Chicago,  men det höll på att bli en resa med förhinder, för min del. Jag startade i god tid, med tåget från Sundsvall. Vid Gnarp, fyra mil söder om Sundsvall var det stopp (fel på signalledning), vi lastades in i bussar, tack och lov funkade SJ/Banverket redan i Hudiksvall ytterligare fyra mil söder, och jag hann med nöd och näppe hoppa på SAS-kärran till Köpenhamn och bredvid mig satt som sagt  - ingen mer och ingen mindre än nyssnämnde Olsson.

Vi sa inte så mycket, vi sa hej, vi lånade tidningar av varandra, och vi trängdes lite grand när vi skulle av. På sin Malmö-skånska sa han att det var trångt här, när vi skulle av.  Han sa att han också skulle till Chicago, men på den flighten såg jag honom inte.

Det jag hade på tungan att säga när vi stod och trängdes i mittgången för att så småningom slussas ut ur flygplanskroppen, men inte sa, och det är jag glad för nu, var att han särskilt skulle bevaka Gif Sundsvall under säsongen (2005), för dom skulle bli en sensation. Jag tror att Olsson är en uttlalad Iff Iff supporter (Malmö FF). Nånting hejdade mig, kanske var det en känsla av realism. Gif Sundsvall ramlade ur fotbollsallsvenskan med buller och bång, och vi verkar inte ha hämtat oss än!



Mats Olsson, på bilden till vänster är journalist, krönikör, allmänreporter och rockskribent mmt, med ett mångårigt förflutet på tidningen Expressen. Han är född i Malmö 1949.  Han har skrivit åtminstone fyra böcker och 2002 fick han stora journalistpriset.




xxxxxxxxxxxx

Peter Settman verkar rätt så vanlig, när han står och pratar med en kvinna och en man på Vasagatan, vid sidoingången till Royal Viking hotell (som förr hade en perfekt bar, trivsam och trevlig -  för en öl eller ett glas vin innan man satte sig på Arlanda Expressen fvbf Arlanda) Settman tittar mest i marken, men tittar upp, när jag går förbi. Jag vet inte om jag kan säga att jag träffat honom, det är nog en definitionsfråga!

Ibland blir man förvånad. Inte visste jag att Caroline af Ugglas hade en sån rockpipa (röst), verkligen bra. Kollade reprisen av -  Så ska det låta idag. Rätt kul programledare är Peter Settman.

Caroline dominerade stort. Hon ger ett rätt "off" intryck emellanåt, ibland får man känslan av att det fattas några hästar i stallet, inkl. stallbyggnad -  men skenet kanske bedrar, det kan finnas brain. Man ska nog inte förledas av Terry Thomas - gluggen mellan framtänderna. Hon mixade ihop två bildrutor, en drickaback och klocka till låten  - If I could turn back time (Cheer). Sånt impar på mig!



Peter Settman föddes 1969 i Stockholms-förorten Sätra.  Han har en imponerande CV, och har verkligen inte bara gjort  Ronny och Ragge med Fredde Granberg. Han har varit producent och programledare för hela slanten - i många år.




Caroline af Ugglas föddes 1972, bodde först i Bromma och flyttade sen till Djursholm. Hon är artist och jag vet väldigt lite om henne.

Om resebyrån är illasinnad och stygg, då hamnar man ibland på hotell närmare tullarna än centrum, när  förrättningar, som kräver övernattning, ska göras i kgl huvudstaden. Har man gått om tid, och inte ska starta alldeles i ottan dag två, går det vanligtvis  lika bra att  ha rum vid Odenplan, Medborgarplatsen, ja ni förstår.

För inte så länge sen skulle jag bo på hotell Oden, vid Odenplan, det är gångavstånd från Centralen iofs, men denna gången valde jag T-banan, söker upp nedgången till den gröna linjen västerut, går ner i underjorden,. väntar på tåget, tåget kommer, jag kliver in i en av mellanvagnarna, gör nog oftast det, av praktiska- och säkerhets skäl, fråga mig inte varför.

Jag sätter mig på en ledig plats och mittemot mig sitter, ingen mer eller mindre än -  Anna-Lotta Larsson och ser glad och trevlig ut - tycker jag, hon är ganska kortväxt, med långt mörkt hår, hon klev också av på Odenplans station, men valde en annan utgång än jag (gjorde)!



Anna-Lotta Larsson är född i Karlstad 1954 (jag som trodde hon var en tvättäkta norrbottning, men inte riktigt, hon flyttade i unga år med mamma och pappa till Luleå och sen till Öjebyn). Hon är utbildad sångpedagog (Framnäs musikskola, Piteå, tror jag!). Hon har en bra pipa, röst alltså!

Hon var en av tre tjejer i Little Mikes (Watson) grupp Sweet Soul Music Band, där jag som en parantes vill nämna att även Nils Landgren (gift med Beatrice Järås, tror jag!) ingick. Vid två tillfällen har Najse Langriin och jag -  flugit från Midlanda i Sundsvall, till Stockholm, vid ett av tillfällena ville han till varje pris ha sitt blåsinstrument med som handbagage, jag förstår honom, och detta löste sig på bästa sätt. I Sundvall är allt möjligt! och inget omöjligt

Hon - Larsson alltså, har  även  haft en egen TV-show, och sjungit snart sagt alla typer av modern populärmusik. Hon har också varit programledare för - Har du hört den förut, på SVT1. Hon var även med i Tv-serien, Nya tider (1999).

Förr om åren gjorde Dramaten gästspel ute i landsorten, det var stort - och den här händelsen hampade sig i slutet av 60-talet.

Under skoltiden extraknäckade jag som rockslusk på Folkets Park. Till Parken  hörde även en - med landsorts mått mätt -  rätt juste fullutrustad teaterlokal med cirka 400 sittplatser och en ordentlig scen.

Dramaten hade alltså gästspelat i min vackra barndomsstad i Ådalen. Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken pjäs som framfördes, men det var naturligvis fullsatt,  och den lokala kultureliten var överförtjust.

Efter föreställningen ombeds vi, i klädlogen vara kvar på våra poster  - eftersom ensamblen och några lokala högdjur skulle umgås och äta, som jag numera förstår - en enkel supe. Det var ju inget direkt offer från vår sida, som fattiga studenter var vi inte ointresserade av att tjäna ytterligare några kronor extra!

Där står jag som en enkel, obetydlig kugge i en klädloge i södra norrlands kustland - då den (redan) berömda Margaretaha Krook kommer, just till mig för att i min vård överlämna en gråbrun kappa. Hon kunde se verkligen neutral ut (och det gjorde hon - tyckte jag) - och min tanke var nog bara att hänga in kappan och sen ge henne brickan - och det gjorde jag. Sen gick hon sin väg. Jag tror inte ens att vi sa hej, men det borde vi ha gjort, men det har jag inget minne av!

Margaretha Krook, född 15 oktober 1925 i Stockholm, död 7 maj 2001 i Stockholm.

 

Efter en sejour som flygvärdinna efter andra världskrigets slut flyttade hon från Rom till Stockholm, och utbildade sig till skådespelare vid Dramatens elevskola. Bland hennes klasskamrater fanns bl.a. Jan-Olof Strandberg, Allan Edwall, Max von Sydow och Jan Malmsjö.

 

I sin karriär kom hon ofta att kreera kraftfulla roller, som exempelvis Mutter Courage, Gertude Stein m.fl. Hon gjorde också ett flertal komiska roller, både på scen och film, bl.a. som mamman i Gösta Ekmans film Morrhår och ärtor från 1986. Insatserna i radions På minuten är också legendariska, men mest känt inom det komiska facket är väl ändå hennes utrop "Ta'rej i brasan!" från TV-sketchen Skattkammarön. Hon tilldelades O'Neill-stipendiet 1974.

 

Hon reciterade Alfred Tennysons Nyårsklockan på Skansen åren 1997-2000 (en uppgift som för närvarande innehas av Jan Malmsjö).

 

 Margaretha Krook avled av cancer på Ersta sjukhus i Stockholm 2001. Strax efter hennes död uppfördes en staty utanför Dramaten i Stockholm föreställande skådespelerskan. Statyn, som hålls ständigt uppvärmd, skapades på initiativ av Marie-Louise Ekman.

 

Denna blogg skulle egentligen avslutas till trettondagen, men jag är ännu inte riktigt klar med mina Lassie-betraktelser. Till exempel min träff med Bengt Grive, den kommer - jag lovar.

Bilden ska på något sätt symbolisera glädje, och nog blir man väl gladare till sinnet när man ser streckgubben krumbukta sig!
.
Jag kommer att skriva cirka 10 inlägg till - och det innebär att bortre parentesen ligger kring 1 februari,

Mot grottekvarnen.

Man kan kanske fråga sig om Stellan Sundhal är en kändis. Mer filosofiskt kan man kanske också fundera på när kändisarna övergår till något annat tillstånd än att vara just - kändis, kanske död - men även döda kan vara kändisar.

Gamla Doors sångare (Jim Morrisson), som f.ö. ligger begravd på Pere Lachaise kyrkogården  i Paris - är ett sådant exempel.

Jag vet inte om Stellan Sundahl längre är en kändis. Igår när M och jag tittade på TV säger M plötsligt, kommer du ihåg när vi såg Stellan Sundahl på Mallorca. Javisst säger jag. Vi hade tagit barnen med oss till Cala Major för en aprilvecka med sol och bad. Men det var aningen kylslaget väder, vilket gav utrymme för en del utflykter.

När vi promenerar i närheten av vårt hotell, ser vi helt plösligt Stellan Sundahl sitta och ta en öl på en uteservering. Det var rätt ljumma vindar den dagen, han hade en rock på sig och kurade ihop sig lite grand som skydd mot vinden och för att fånga upp bristvaran solen, längs husväggen. Jag tror att han rökte en cigarett, men i den frågan är jag inte helt säker.

När vi passerade förbi honom på trottoaren minns jag att jag tänkte att han sannolikt behövde komma undan lite grand emellanåt, samla tankarna, ladda batterierna för att orka hålla på med radio tv, vilket säkert kräver sin man, med krav från olika håll!



Det gick några år och sen såg vi media att Stellan Sundahl, som föddes 1946 avlidit p.g.a. en hjärnblödning 1999, endast 52 år gammal.

Han var under många år en nöjesprofil i statstv:n, med program som - Snacka om Nyheter och Helt Apropå. Han var skåning av födsel och ohejdad vana med nöjesrötter från Lundaspexen. På universitetet läste han matematik och fysik , men i yrkeslivet blev det mest att räkna skratt i tid och rum.

Jag kollad lite på Kay Pollaks succefilm, från 2004 - Så som i himmelen, på dumburken igår. Filmen handlar om en världsberömd dirigent (Michael Nyqvist) som efter många framgångsrika år, återvänder hem, och då tar hand om den lokala kyrkokören.

Då slår det mig att jag träffat Kay Pollak, det är visserligen mer än 10 år sedan,  men ändå.

Han gör ju inte film så ofta, däremellan är han ute och föreläser, oftast på temat, självkänndedom, personlig utveckling, kommunikation mm - och det var i ett sådant sammanhang vi träffades, i en paus.




Man kan säga vad man vill om Pollak, men han har - tror jag i alla fall, vanligtvis - mycket  energi och han gestaltar det han vill säga, rätt så övertygande. Själv har jag jättesvårt för den här formen av new age influerade lösningar. Jag är - som bekant - skeptisk mot det mesta.

Han är rätt lång och gänglig, jämfört med mina modesta 175 cm, lätt att prata med och vettig i det stora hela. Jag kom ihåg att jag frågade, hur han gjorde när han inte hade den energi som egentligen behövs för att föreläsningen eller utbildningen ska fungera på avsett sätt. Den kräver nog att Pollaks egen person, bär konceptet på sina axlar för att det överhuvudtaget ska funka. Innehållsmässigt förefaller konceptet aningen svajigt!

Jag kommer inte riktigt ihåg vad han svarade - men jag tror att han sa nånting i stil med att han inte kunde prestera maximalt jämt, utan det gällde att göra det bästa av det som händer, när det händer. Vilket  verkar vara en klok och realistisk livshållning.

Jag har nästan rört vid Eagle-Eye Cherry, i alla fall har vi suttit bredvid varandra, en halvtimme.

Under några år, från 1998 fram till 2004 reste jag rätt mycket, oftast mellan Sundsvall och Stockholm, så mycket att det var lönsamt med ett pendlarkort på flyget (jag blir lite impad själv - så här i efterhand). En och annan utlandsresa blev det också, under de åren.

2001 var jag på en internationell konferens i Paris. Det låter kanske märkligt - men det som gav mest intryck var de Afrikanska delegaternas berättelser från sin vardag. Dom berättade om uppbyggnads- och  kommunikationsproblem mm. Hur får man tag på folk som inte har telefon, radio TV, det finns inte  vägar överallt, inte mycket tunnelbana direkt  och definitivt inte Internet på alla ställen ute i bushen! Det var nyttigt att höra  andra än våra egna I-landsintryck och problematisering av ickeproblem.



Eftersom jag under flera år hade pendlarkort, får man tillgång till lounger (flygplatsdagsis för ett urval vuxna)  och det fick jag på CDG i Paris, när jag skulle åka hem.

När jag sitter där och dricker kaffe kring 10.30 (en av mina få grundregler är att undvika alkohol före 12.00 och helst på dagen, det blir bara tungt att jobba då) - vilken kommer då in i lokalen och sätter sig bredvid mig. Helt rätt Eagle-Eye Cherry i egen hög person.  Han såg ut som folk gör mest, han läste en tidning, ringde ett mobilsamtal och drack vatten.

Eagle-Eye föddes 1968, pappan heter Don Cherry och hans halvsyster  heter Neneh Cherry. Eagle-Eye slog igenom med Save me 1997, och det har varit rätt tyst om honom (trodde jag) - men läser man på nätet har han gjort jättemycket genom åren, spelat med Santana och syster,  gett ut fem album.   

För inte så länge sedan, när M och jag väntade på Stockholms Central för den dryga tre timmar långa (eller korta för den som vill) tågresan till Sundsvall, började hungern härja i våra sargade kroppar. Sundsvallståget avgår vanligtvis från spår 8, ibland spår fyra - men oftast spår åtta, som ligger i den norra delen, vilket kanske inte är så konstigt. Sundsvall ligger norr om Stockholm, förtydligande om detta är nästan onödigt,  men det kanske är någon obekymrad sörlänning  med bristfälliga geografikunskaper som  oförhappandes läser denna anspråkslösa blogg. Allt nog och emedan.

I Centralhallens norra del på vänster sida, om man kommer från nyssnämnda Centralhall finns ett ställe där man kan köpa asiatisk snabbmat (Asian Station) och brevid finns möjligheter att köpa pizza slicar.

När vi stod där utanför och funderade på asian eller pizza kommer ingen mindre (eller större för den som vill det) än Fredrik Lindström gående förbi oss, in på Asian Station, beställer mat som han sedan - som vi uppfattar det - obekymrat, men koncentrerat äter vid ett av borden. Så kan det gå - om inte haspen är på. Här pratar vi om nästan kontakt, det handlar om dm!

 

Fredrik Lindström föddes 1963 i Eskilstuna. Han har varit ståuppare och gjort mycket TV. Hans nuvarande nisch är språkprogram på TV. Just nu går programserien Världens modernaste land. Tidigare serier har varit Värsta språket och Svenska Dialektmysterier. Han verkar gilla dialekter och hoppar själv gärna mellan Eskilstunamål, Örebro-dialekt och hamnar inte sällan i  något Norrländskt idiom. Nya serien är inte lika bra som dom tidigare - men sevärd ändå!

Det finns några oskrivna lagar och en av dem är att män inte pratar med varandra, vid utförandet av naturbehov, modell mindre - på offentliga toaletter. Så är det bara,  jag tror inte att det handlar om homofobi, men på något sätt är det ingen bra plats för samtal.



För några år sedan stod jag och gjorde det mindre naturbehovet på Landvetter, av någon anledning finns toaletterna en trappa ner i entréhallen, och då gled ingen mindre än Lars-Gunnar Björklund, legendaren, myten, människan upp vid min sida och gjorde det han skulle. Det var inte mycket kommunikation mellan oss. Men det var närhet. Även kändisar tycks ha naturbehov. Det sista kanske är ett onödigt påpekande.

Lars-Gunnar Björklund föddes 1937, han är/var legendarisk sportjournalist, i Hylands anda, i samma generation som Tommy Engstrand och Bosse Hansson.

Han har jobbat mycket med TV och han fick, som förste sportjournalist, stora journalistapriset 1971. Han avslutade sin karriär på Tipstjänst.

Där sitter Tomas Ledin tänkte jag, för en tid sedan, när jag satte mig på Arlanda Expressen på Centralen för den cirka 18 minuter korta färden till Arlanda.

Det var mitt i dan och lite folk i rörelse. Han satt på höger sida och jag satt i samma rad, fast på vänster sida, vi var max två meter från varandra, men särskilt mycket kommunikation mellan oss var det inte, knappt ens en blick.

Han pratade mest i sin Ericsson nalle, vilket kan vara ett problem när man åker tåg (alltså att prata i mobil märkesoberoende), man kastas vanligtvis ut ur samtalet när ny basstation fångar upp signalen, men ändå inte.  Min andra tanke var att det är väldigt lite som gör sig självt. Han försökte reda ut något administrativt problem på telefon, och det lyckades - tror jag!

Tomas Ledin ger ett mycket vänligt intryck numera. När han var ung var han mer nasal och tuff, men åren har slipat kanterna, även på honom.



För några år sedan var M och jag på konsert i Sporthallen i Sundsvall. Tomas Ledin körde då en akustisk konsert, och den var helt okej, kanske lite mesig för min smak, men ändå inte.

Tomas Ledin föddes 1952 i Jämtland,  växte upp i Sandviken, med rötter i Ådalen.  Jag tror att åtminstone en av föräldrarna är lärare. Knivhuggarock (-75) var den första riktiga hitten. Han var med i Melodifestivalen -80 (Just nu), han gifte sig 1983 med Marie (Stickans dotter). På senare år har han gjort flera kultlåtar. I natt  natt är jag din. Vad gör du nu för tiden!

Tomas Ledin är rätt stor - han ser vältränad ut, kortklippt hår, möjligen lite kameral approach dvs cool, kring 183 lång.

Jag har aldrig träffat Carl Bildt. Jag har träffat många politiker - inte så många från elitdivision, men i alla fall några. Dom allra flesta är rätt så sympatiska i det lilla sällskapet, när inte varje ord måste vägas på guldvåg.

Carl Bildt föddes i Halmstad 1949, han är inne på sitt tredje äktenskap och är sonsons sonson, till en tidigare statsminister Gillis Bildt (1820-1894). Även om mina sympatier för det moderata anhanget är begränsade, kunde jag nog förstå och gilla Reinfelts val av Bildt som utrikesminister.

Över tid har jag nog ändrat uppfattning om utrikesminister Carl Bildt, från lite nördaktigt och fjompig till helt okej. Visserligen baserar jag min uppfattning bara på den bild media målat av honom - men på något sätt förmedlar han ändå nån form av trovärdighet, sina skorrande R och bristande sångröst - till trots! Hans moderata störning verkar förhållandevis modest.



Därför blir jag besviken hur han hanterar f statsekreteraren Lars Danielssons anställningsvillkor. Danielsson verkar ha en anställning på UD,  men får ingen lön och inga arbetsuppgifter. Det är ju ren skandal.

Jag har ingen som helst anledning att försvara Lars Danielsson, varför skulle jag göra det. Hela sosseregeringen klantade ju till Tsunami-frågan, värre än värst. Men Danielsson har ju inte gjort något brottsligt. Han skyddar någon, det är klart, sannolikt är det f statsministern, men det var ju hans jobb!

Bildt verkar nu politiskt, utan stöd i lag/förordning eller annan praxis -  vilja straffa sossarna och Lars Danielsson, trots att det finns glasklara statliga regler för återgång i arbete efter tjänstledighet. Det  finns anställningsavtal, praxis och tillämpliga kollektivavtal.

Det är ju synd att Carl Bildt fortfarande verkar vara nörd  och klantskalle, egenskaper  man trodde han växt ifrån!

Min enkla uppmaning  till Carl Bildt är, sätt Danielsson i jobb precis som  regelverket föreskriver. Sluta upp och fjanta, försök bli vuxen och uppträd som den statsman du vill vara.

Jag har träffat Brasse Brännström, eller rättare sagt har han träffat mig.

Lars-Erik Brännström, alltså Brasse föddes i Stockholm 1945. Närmare beskrivning av hans scenpersonlighet  behövs knappast. Han verkar i alla fall ha en faiblesse  för roller som småfumlig, nervös, osäker. I den sista sommaren (2000) med bl.a. Kjell Bergqvist i huvudrollen som sorglustig begravningsentrenör, visar han även stor talang i en allvarligare roll.

Det kan vara kul att bo på hotell, om man inte behöver göra det allt för ofta. När man reser i det allmännas tjänst är det inte lyxhotell som är aktuella, det tycker jag är trist - i vart fall när jag drabbas.

I Stockholm bor jag gärna på hotell Örnsköld strax ovanför Dramaten, eller något av Rica-hotellen, helst det på Slöjdgatan, men inte gärna på hotell Terminus på Vasagatan, eftersom man som regel vaknar när T-banan börjar gå - och det är oftast för tidigt.

I Göteborg är Radisson Park Hotell, på Avenyn  uppe vid Götaplatsen - den självklara favoriten.



Park hotell är inte nybyggt och renoverat eller så. Däremot finns mycket känsla i huset och på rummen. Det bästa är att man kan få rum med balkong (om man har tur) och det är rätt mysigt att sitta på balkongen och kolla ut över staden och Avenyn.  Om man har ännu mer tur, får man  äta frukost i Vip-matsalen på 7:e våningen, det har jag gjort några gånger och där träffat bl.a. Ulf Lundell - men det är en helt annan historia.

För några år sedan  när jag var i Göteborg, hade jag felaktigt (hävdade jag, när jag klev  in på hotellet)   mittemot Centralen, nybyggt och lyxigt - men, där ville jag inte bo. Jag får hjälp att boka om (det är samma hotellkedja) och knatar sedan iväg i snåblåsten Avenyn upp, kommer in i hotell-lobbyn, där det är kö till incheckningen, jag ställer mig lugnt och väntar. Då känner jag en lätt beröring bakifrån, jag vänder mig om och ser, att det är Brasse Brännström som rättat till sin bruna långrock, och då lätt råkar vidröra mig. Han är ungefär min längd, kring 175 cm, han gav inte uttryck för önskan om social samvaro - eller konversation i övrigt. Så småningom kommer jag fram till portieren, checkar in, det gör även Brasse alldeles bredvid mig, sen tar vi våra väskor, går mot och sedemera in i hissen - och när jag kliver av på femte våningen skils våra vägar, kanske för att aldrig mötas igen, men osvuret är bäst.

Jag kollade på nätet - och hotellet tycks nu renoverat. Mitt inlägg kan därför kategoriseras som  nostalgi!