sundsvall

Jag har träffat Brasse Brännström, eller rättare sagt har han träffat mig.

Lars-Erik Brännström, alltså Brasse föddes i Stockholm 1945. Närmare beskrivning av hans scenpersonlighet  behövs knappast. Han verkar i alla fall ha en faiblesse  för roller som småfumlig, nervös, osäker. I den sista sommaren (2000) med bl.a. Kjell Bergqvist i huvudrollen som sorglustig begravningsentrenör, visar han även stor talang i en allvarligare roll.

Det kan vara kul att bo på hotell, om man inte behöver göra det allt för ofta. När man reser i det allmännas tjänst är det inte lyxhotell som är aktuella, det tycker jag är trist - i vart fall när jag drabbas.

I Stockholm bor jag gärna på hotell Örnsköld strax ovanför Dramaten, eller något av Rica-hotellen, helst det på Slöjdgatan, men inte gärna på hotell Terminus på Vasagatan, eftersom man som regel vaknar när T-banan börjar gå - och det är oftast för tidigt.

I Göteborg är Radisson Park Hotell, på Avenyn  uppe vid Götaplatsen - den självklara favoriten.



Park hotell är inte nybyggt och renoverat eller så. Däremot finns mycket känsla i huset och på rummen. Det bästa är att man kan få rum med balkong (om man har tur) och det är rätt mysigt att sitta på balkongen och kolla ut över staden och Avenyn.  Om man har ännu mer tur, får man  äta frukost i Vip-matsalen på 7:e våningen, det har jag gjort några gånger och där träffat bl.a. Ulf Lundell - men det är en helt annan historia.

För några år sedan  när jag var i Göteborg, hade jag felaktigt (hävdade jag, när jag klev  in på hotellet)   mittemot Centralen, nybyggt och lyxigt - men, där ville jag inte bo. Jag får hjälp att boka om (det är samma hotellkedja) och knatar sedan iväg i snåblåsten Avenyn upp, kommer in i hotell-lobbyn, där det är kö till incheckningen, jag ställer mig lugnt och väntar. Då känner jag en lätt beröring bakifrån, jag vänder mig om och ser, att det är Brasse Brännström som rättat till sin bruna långrock, och då lätt råkar vidröra mig. Han är ungefär min längd, kring 175 cm, han gav inte uttryck för önskan om social samvaro - eller konversation i övrigt. Så småningom kommer jag fram till portieren, checkar in, det gör även Brasse alldeles bredvid mig, sen tar vi våra väskor, går mot och sedemera in i hissen - och när jag kliver av på femte våningen skils våra vägar, kanske för att aldrig mötas igen, men osvuret är bäst.

Jag kollade på nätet - och hotellet tycks nu renoverat. Mitt inlägg kan därför kategoriseras som  nostalgi!

En av Sundsvalls mest kända profiler är körmaestron  Kjell Lönnå (f -36 i Smedejbacken där f.ö. även min kompis GG föddes -48).  Han (d.v.s KL och inte GG) startade Sundsvalls kammarkör 1965 och har har gjort mycket TV, bl.a. med barn (Lekande lätt) och jag undrar om han inte varit med i  "så ska det låta" också!

Jag har aldrig pratat med Kjell Lönnå eller hans hustru Ulrika som är textilkonstnär.

Däremot har jag  parkerat bredvid hans flotta BMW en gång och det har hänt att vi mötts på gatan, åkt med  samma flyg, varit på restaurang samtidigt - men aldrig träffats i arbetssammanhang, eller så! 



Kjell Lönnå och hans välstylade fru, förmedlar i TV vanligtvis ett enda stort leende, glädje, kanske till och med lycka.

När man ser honom på stan ser han snarare lite bister och stressad ut. Han har väl ingen anledning att förmedla att han vill ta hela världen i famn - när han är ledig. Varför skulle han behöva ha ett sådant ok på sin axlar! Däremot säger dom allra flesta som pratat med honom, t.ex. på telefon att han är mycket trevlig

Det som kanske inte är allmänt bekant är att han också är, en inte oäven konstnär.


 

Jag har, personligen - aldrig träffat Cat Stevens. Däremot har jag en musikrelation med honom sedan det tidiga  -70 talet. Cat Stevens föddes 1948, han har svensk mamma och grekisk pappa.

Efter det han konverterade till Islam kring 1977 (då han tog namnet Yusuf Islam, tror jag), har det mest varit tyst om honom, nån enstaka come back finns väl, bl.a på en gala 1985. Men efter 70-talets glansår med klassiker som

• Morning has broken
• Can´t keep it in
• Wild world
• Moonshadow
  

har det i allt väsentligt varit tyst om honom och hans musik.



Sen kommer, efter många år - kanske inte som en blixt från klar himmel, men ändå rätt oväntat, ett nytt album 2006 (An other cup) som känns genomarbetat med åtminstone två, tre riktigt bra låtar.

Rösten är väl inte lika stark  längre, och nån felton kanske kan höras emellanåt  - men glad blir jag att åren inte farit allt för hårt fram med denna musikikon. Det känns inte heller som han måste göra plattan för brödfödans skull.

Där kommer min  kompis brukar jag säga, när vi ser Philip Zandén  (skådespelare f-54 i Göteborg) på  TV. Bakgrunden är följande.

För några år skulle jag åka från Landvetter till Arlanda. På väg till gaten möter jag en man, på väg från gaten - och han ser märkvärdigt bekant ut, vilket gör att jag håller kvar ögonkontakten den där nanosekunden extra, som signalerar bekantskap. Han besvarar min blick - och säger hej, kanske känner han sig tvingad, vad vet jag!  Jag säger också hej, och fortsätter med läget. Bara fint - säger han, och fortsätter med,  själv?  Huvve upp och fötterna ner säger jag! Sedan går vi åt olika håll. Jag ser att han går mot gaten fvbf Köpenhamn.



Några sekunder senare inser jag att vi inte alls känner varandra, och att han måste ha varit utsatt för den här typen av igenkännande massor av gånger - av sådana som jag! Och mannen jag fånstirrade på var, varken mer eller mindre än  - Philip Zandén.

PZ lär vara gift med danskan Susanne Bier, och han har också en syster Jessica. Själv gillar jag hans roll i Bröderna Mozart (Susanne Osten -86). Alla som aspirerar på jobb som chef, bör se den! För övrigt den film som makarna Palme, såg den ödesdigra kvällen i februari 1986

Bengt Grive, sparar jag till senare.

Väkommen till min nya blogg.

Under några år, från mitten på 1990-talet och fram till 2005 reste jag rätt mycket, oftast i Sverige och vanligtvis till Stockholm (från Sundsvall). Några utlandsresor blev det också, bl.a. till USA och Finland - på sitt sätt, intressanta motpoler. Under våren kan det komma några inlägg på temat USA, om inspirationen håller i sig, eller varför inte om Finland!

Jag har också besökt fler metropoler än Stockholm. Jag kan på heder och samvete intyga att jag t.ex. varit i Tranås. 

Om man ofta är på flygplatser eller järnvägsstationer eller andra ställen där det rör sig mycket folk är sannolikheten stor att det då och då, dyker upp en känd person. Och det är kändisar min blogg kommer att handla om, i vart fall fram till trettondagen, nästa år.



Vad är det då som gör kändisar så speciella. Egentligen ingenting, men den stora fördelen är att  många människor kan förhålla sig till personen i fråga.

Min granne, grannlappen han är inte frisk på en endaste punkt och en riktigt kul typ, men särskilt många känner inte till honom och det blir då svårare att  skapa läsarintresse  på bloggen.

Under några veckor framåt kommer jag alltså att berätta om kändisar jag mött, och i de allra flesta fall blir det av karaktären - när jag mötte Lassie. Kring 2-3 inlägg i veckan kommer det att bli.

Om det blir tunt på kändisfronten och andra idéer, kommer bloggen att göra ohejdad reklam för den vackraste av städer i hela världen, nämligen Sundsvall.

Mitt första kändisinlägg kommer att publiceras senast onsdag (22/11) och kommer att handla om?

Rätt gissat - Bengt Grive, i egen hög person.